ladydivine

Förlåt att jag inte skrev igår.
När jag fått så många läsare och allt. Jag kom bara verkligen inte på något att skriva, you know.
Sedan... Igår, alltså... jag tänkte ta upp det idag. Anledningen till att jag varken har lust eller ork att skriva något roligt idag.
Det handlar om mitt förhållande till min mamma, och det är verkligen inte bra. Och det är allvarligt. Så varför är jag öppen med det nu då? Tro mig, det handlar egentligen inte om uppmärksamhet. Den här gången handlar det om att få prata av mig.

This is the thing. Jag HATAR min mamma. Just det. Hatar.



Mamma, igår kväll ca kl 19.- Caroline, maten är klar!

(Jo, hon säger Caroline. Och jag hatar det. Men hon är väl så dum i huvudet att hon inte fattar att jag inte gillar det. Och just därför orkar jag inte bry mig längre.)

Jag- Ok, kommer!
(Jag går in i vardagsrummet där det är dukat, vänder och går in i köket där mamma står för att hämta Culinesse, margarinet som jag älskar att ha på lite extra på spaghettin. Går sedan tillbaka till v-rummet) 

M- (kommer in i v-rummet och sätter sig) Om du fortsätter så där kommer dina blodkärl bli igenkalkade (sjuksköterskan talar..) och jag kan visa bilder på det om du vill. Du skulle säkert tycka det är roligt att få amputera båda benen innan du är 30...

Okej. Hade hon slutat där så ok. Men nu är grejen att hon slutar inte förrän hon tjatat hål i huvudet på mig och jag vid det laget inte har något annat val än att försvara mig. Och jag har mkt god anledning då hon röker minst ett paket cigaretter om dagen. Hon babblar tills jag inte kan låta bli längre.

 Jag- Ja, men tror du det är lika kul att vara tvungen att byta ut lungorna då?

Bam!

Hon drar en djup suck, så som hon alltid gör när hon blir förbannad på mig. Jag kan det så väl vid det här laget... Nu börjar hon skrika.

M- Imorgon säger jag upp lägenheten!

Jag- (skriker oxå...) Ursäkta, men ska du få säga vilken jävla skit du vill till mig men jag inte ens försvara mig?!  Det var ju du som började!

M- Du har en sån jävla attityd!!

Jag- Men VAD FAAN. Det var ju DU som BÖRJADE!

Mamma reser sig upp, kastar en tallrik i golvet och stormar ut ur lägenheten. Jag bli så trött.


Jag blir fan bara så jävla trött.

För det är alltid så här det blir.
Alltid mitt fel.

Nu blev det kanske inte en lika omfattande historia som jag först tänkte mig, jag orkar helt enkelt inte skriva mer om det.
Hoppas jag hittar något roligare att prata om imorgon.


Vill ni läsa något som är roligare så hänvisar jag till mina tidigare inlägg...